Varför förblev kyrkan av S:ta Birgitta i Lempäälä ofullbordad?
Inledning
Matti Kuusi har en gång sagt att byggandet av medeltida stenkyrkor har varit den största kulturella investeringen i Finlands historia (vid sidan av folkbiblioteksbyggnader under 1970- och 1980-talen – kanske bör man också nämna folkskolebyggandet?). En av dessa kyrkor står i Lembois, kyrkbyn i Lempäälä. Kyrkan är uppkallad efter två kvinnliga helgon: Sankta Birgitta och Sankta Maria Magdalena. Med tiden har Maria Magdalena, eller Mataleena, såsom finnarna säger, hamnat i bakgrunden och kyrkan har kallats Birgittas kyrka i århundraden, men tilltalsnamnet blev Pirjo i folkets munnar. [Se också fotnoten 1 i slutet av artikeln.]
Anledningen till den brådskande arkeologiska forskningen under våren och vintern 1983 var en plan att modernisera kyrkan. Efter utgrävningarna göts en betongplatta i kyrkans bas och innerväggarna blottades under putsen, och andra förändringar gjordes i linje med tidens hårda estetiska ideal.
Kyrkan mitt i byn. S:t Birgittas kyrka i Lempäälä sedd från järnvägsstationen en novembermorgon år 2025. Inom en snar framtid kommer kyrkan att vara dold bakom ett tiovåningshus som ska byggas däremellan. (Foto IM.)
Hemkyrkans historia
Mitt intresse för Lempäälä kyrka är inte först och främst akademiskt. Kyrkan fascinerar mig eftersom det är min hemkyrka, som har varit en del av mitt liv sedan barndomen. Ärligt talat var den länge mest en bakgrund som jag tog för given. Nu när jag har blivit bekant med forskningen om kyrkan (tack vare Markus Hiekkanens och Olavi Tapios [2005]) skrifter, och har kunnat fördjupa mig i dess väsen, stil och strukturella drag, samt dess likheter och skillnader i kontexten med andra medeltida stenkyrkor, har den börjat framträda med tydligare drag, lite som ett landskap som börjar ta form tydligare när skymningen övergår i dagsljus. Jag uppskattar kyrkan på ett nytt sätt och vill veta mer om den.
Den här gången kommer jag att fokusera på varför kyrkan lämnades ofullbordad, liksom så många andra senmedeltida stenkyrkoprojekt i Satakunta och annanstädes i Åbo stift, som Markus Hiekkanen har visat. I Lempäälä är ofullständigheten tydligast genom att tegelvalvet i långhuset lämnades obyggt (vattentaket i trä och det trävalv som täcker långhuset byggdes naturligtvis). Enligt Hiekkanen är det möjligt att även vapenhuset inte byggdes av sten under medeltiden, utan först på 1600-talet. I många andra medeltida stenkyrkoprojekt lämnades byggandet kvar i stadiet av en stensakristia, såsom i Lempääläs grannsocknar Ackas (på finska Akaa) och Vesilax (på finska Vesilahti). I det senare uppfördes till och med stenmurarna, men de gick inte vidare och de sista resterna av stenmurarna revs i början av 1800-talet.
Den enkla frågan i den här artikeln är: Varför förblev den medeltida stenkyrkan i Lempäälä ofullbordad? Det måste genast medges att det är svårt att hitta Lempäälä-specifika förklaringar, så svaret på denna fråga måste sökas i Finlands och Sveriges senmedeltida historia, men också inom ramen för kyrkorna i Satakunta och andra perifera områden i det svenska riket.
En stor kunskapslucka om medeltida stenkyrkor i Finland är att det knappast finns några samtida källor om deras byggnadsskede. En klen tröst, men ändå en sak att komma ihåg, är att inte heller svenskarna vet mycket mer om sina egna kyrkors byggnadshistoria.
Jag har letat efter en jämförelsepunkt för finska stenkyrkor i de svenska medeltida stenkyrkorna, eftersom jag anser att denna referensram belyser kyrkobyggandet på denna sida av Bottniska viken. Tyvärr har studiet av svenska stenkyrkor inte uppnått samma starka grund – åtminstone gällande periodiseringen – som den som erhållits från Markus Hiekkanens forskning om finska kyrkor, särskilt hans omfattande presentationer Suomen kivikirkot keskiajalla (2003), Suomen keskiajan kivikirkot (3:e uppl. 2014) och den senares svenskspråkiga utgåva Finlands medeltida stenkyrkor (2020), som representerar den senaste heltäckande synen på ämnet. Studiet av svenska kyrkor är fragmenterat, även om det finns en betydande mängd av det i serien Sveriges kyrkor. Delar av det har dock publicerats under en mycket lång tidsperiod, och forskningens framkant har lämnat många delar långt efter. Å andra sidan skulle en heltäckande presentation av medeltida stenkyrkor i Sverige vara ett betydligt större åtagande än det av finska kyrkor, och det är inte möjligt att genomföra det av en person på samma nivå som Hiekkanens redan enorma insats. Kontexten för svenska kyrkor är i alla fall avgörande för att förstå medeltida stenkyrkor i Finland; detta gäller senmedeltida kyrkobyggandet i allmänhet och Lempäälä i synnerhet.
Varför började man bygga stenkyrkor från första början?
Bakgrunden till frågan om varför kyrkobyggnationsprojekt lämnades oavslutade kan ges av kunskapen om varför de började byggas från första början. På 1400-talet och början av 1500-talet ägde en enorm våg av stenkyrkobyggnation rum i det svenska riket, under vilken hundratals kyrkor byggdes eller renoverades. Vår perifera landsdel, ”den fattiga landsändan”, en term som upprepas i korrespondens från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, särskilt i ärkebiskop Jakob Ulvssons brev, blev också en del av detta stora projekt.
I Åbo stift startades också ett hundratal stenkyrkoprojekt (medan det i cirka femtio församlingarna inte ens kom igång). Hiekkanen (2020) antar att det var ett stiftligt ”stort stenkyrkobyggnationsprogram”, som initierades och leddes av stiftets ledning, d v s biskopen och domkapitlet. År 1480 utfärdade Åbo biskop, Konrad Bitz, föreskrifter om hur kyrkor och byggnadsprojekt skulle genomföras under biskopens och domkapitlets överinseende (Hiekkanen 2003, 28). Det förefaller också naturligt att vissa riktlinjer hade givits för grundplanen och andra grundläggande lösningar för kyrkor; dessa inkluderade, redan på 1300-talet, åtminstone att mittskeppet och koret bildade en enda rektangulär byggnad, medan koret tidigare var den smalare delen jämfört med mittskeppet (Hiekkanen 2014, 18).
Kanske var 1400-talet en tid av standardisering inom hela den svenska kyrkan, vilket man ansåg underlätta byggandet. Den strukturella idén inkluderade också att täcka alla delar, sakristia, mittskepp och vapenhus med tegelvalv. En lika väsentlig del av kyrkoprojektet var att smycka kyrkans väggar och tak med kalkmålningar.
Det har funnits tre generationer av stenkyrkor i Finland under medeltiden (Hiekkanen 2020):
1. ~1270–~1420 Åland,
2. ~1420–1495 Sydvästra Finland, Nyland, Viborg och Veckelax (Vehkalahti) i Karelen,
3. ~1495–~1560 Satakunta, Tavastland, Österbotten, Savolax, Virolahti (Vederlax, stensakristia) och Viborg (två kyrkor) i Karelen, utöver kompletteringen av kyrkonätverket i Sydvästra Finland och Åland.
Av dessa var den senaste kyrkobyggnadskampanjen, till vilken Lempäälä stenkyrkoprojekt hör, den mest intensiva. Man kan anta att stiftets biskop var en av de avgörande faktorerna för att stenkyrkoprogrammet skulle upprättas. Följande biskopar tjänstgjorde i Åbo under 1400-talet: Magnus Olai (II) Tavast (på finska Maunu Olavinpoika Tavast, biskop 1412–1450) initierade troligen den andra vågen, men hans efterträdare, Olaus Magni (Olavi Maununpoika, biskop1450–1460) och särskilt Konrad Bitz (1460–1489) hade säkerligen också en inverkan. Som nämnts ovan krävde den senare år 1480 att församlingar skulle låta godkänna murare, målare, snickare och glasmästare hos biskopen och domkapitlet.
Den tredje fasen initierades troligen av Magnus III Särkilax (namnvariant Magnus Nilsson Stiernkors, Maunu Särkilahti, 1489–1500), men hans efterträdare Laurentius (Lauri) Michaelis Suurpää (1500–1506) och Johannes Olai (Johannes Olavinpoika, 1506–1510) bromsade knappast den, trots att möjligheterna redan blev svårare för kyrkobyggande under deras tid. Ännu svårare var det under Arvid Kurcks tid (Arvid Kurki, 1510–1522). Många kyrkoprojekt initierades dock under alla dessa biskopars tid, men inte i samma utsträckning under deras efterträdares, Ericus Svenonius (1523–1527), Martinus Skyttes (1528–1550) och Mikael Agricolas (1554–1557) biskopsperioder. (Allmän information om periodens kyrkohistoria: Pirinen 1991; Heikkilä & Heininen 2017.)
Åbo stift var dock bara ett av de många stiften i det svenska kungariket. Även om stiften hade stor autonomi är det ändå troligt att ärkebiskopens inflytande var betydande, till exempel i byggandet av kyrkor. Man kan därför anta att bygga kyrkor i sten var ett gemensamt projekt för hela svenska kyrkan, åtminstone i de socknar som ännu inte hade en sådan kyrkobyggnad under senmedeltiden utan en träkyrka. Sådana församlingar, och även helt nya församlingar, var mest talrika i ärkestiftet och Åbo stift. Den avgörande faktorn var förmodligen ärkebiskop Jakob Ulvsson Örnfots insats under hans långa ärkebiskopstid (1469–1515).
När man granskar Sveriges medeltida stenkyrkor kan man lätt se en tydlig skillnad mellan de gamla kyrkorna i romansk stil och de nya kyrkorna i gotisk stil. Kyrkobyggnation i den senare fasen kännetecknas också av nya stilar inom valvkonstruktion. Bakgrunden var naturligtvis hela den katolska kyrkans strävan att ha en permanent, helst stenkyrka i varje församling. En stenkyrka, särskilt de fantastiska gotiska helgedomarna, genererade naturligtvis hängivenhet, respekt och beundran.
Bland fördelarna att bygga i sten kan nämnas brandsäkerheten. Av denna anledning inleddes finska stenkyrkoprojekt vanligtvis med byggandet av en stensakristia; och sakristior utrustades också nästan som regel med tegelvalv. I den välvda sakristian var församlingens mest värdefulla föremål, nattvardskärl, heliga böcker och korrespondens säkra från både eld och tjuvar. Jag kommer att diskutera andra, mer sekulära mål för att bygga stenkyrkor nedan.
Stabila förhållanden accelererade kyrkobyggandet
Viktiga bakgrundsförhållanden för den tredje vågen av stora stenkyrkor var bland annat de stabila förhållandena under Sten Sture den äldres regentskap (1470–1497, 1501–1503) (Edgren & Törnblom 1998, 389–392), Jakob Ulvssons långa tid som ärkebiskop (som ärkebiskop 1469–1515), och i Finland kanske biskop Magnus Särkilax driftighet. Ärkebiskop Jakob och biskop Magnus var tydligast överens i de flesta frågorna, de var i en livlig brevväxling och bildade faktiskt ett par. Magnus fick Jakob att yttra sig för Finlands fördel, till exempel under de svåra skedena av kriget som Ryssland inledde 1495, då regenten Sten Sture den äldre verkade passiv (Kellerman 1935). Ärkebiskopen hade sin egen ko i diket, eftersom ryssarna också hotade de norra delarna av hans egna stift.
Den långa perioden av stabilitet möjliggjorde byggandet, men den förberedde också för mer turbulenta tider. Genom att bygga stenkyrkor var syftet att stärka den svenska maktens närvaro i områden som var hotade av Novgorodryssland i Norrland, Savolax, Norra Österbotten och Karelen, men också i områden som var omedelbart förbundna med dem. Här kommer vi till en betydande parallellitet mellan kyrkobyggandet i Finland och Sverige. Medan kärnregionerna Uppland och Västra och Östra Götaland i Sverige motsvarades av Sydvästra Finland och Nyland i Finland, kan Hälsingland (och resten av Norrland) jämföras med Satakunta och delvis Tavastland, Karelen och kustområdena i Österbotten.
Både Hälsingland och Satakunta samt Tavastland var portar till vidsträckta inland, och genom dem administrerades, exploaterades och bosattes områden med värdefulla naturresurser. En omfattande koloniseringsprocess pågick på båda sidorna av Bottenviken under medeltiden: Hälsingland var basen från vilken Norrland befolkades, styrdes och exploaterades, och fram till 1346 sträckte sig Norrland till Uleälv. Det året sattes gränsen mellan stiften vid Kaakamajoki (Kaakamaån) mellan Kemi och Torneå älvar. Torneå och Tornedalen, liksom en stor del av nuvarande finska Lappland, tillhörde Uppsala stift fram till början av 1800-talet.
Norra Österbotten och de norra delarna av Norrland var omtvistade områden under senmedeltiden, eftersom det rådde osäkerhet om vems jurisdiktion de tillhörde p g a otydligheten i fredstavtalet i Nöteborg (1323). Svenskarna och finnarna bosatte sig ivrigt i områden som novgoroderna och ryssarna tänkte att hörde till dem; de försökte ta över områden och trakasserade de svenska bosättningar som byggdes där. Frågan gällde kontrollen över de värdefulla laxälvarna och pälsområdena. Ett sätt att oåterkalleligen visa att områdena tillhörde Sverige var att bygga stenkyrkor för bosättningarna där. En stenkyrka kan inte brännas ner helt, särskilt inte om den är välvd. Stenkyrkan finns kvar och är synlig. Man tror att byggandet av stenkyrkor också hade en defensiv aspekt; de kunde också användas som militärbaser (Hockman 2006, 219).
Nederluleå kyrka. (Foto IM.)
Stenkyrkorna som byggdes i norra Norrland är stora med svenska mått mätt, och Barbro Flodin (1998) menar att kyrkan i Luleå (nu Nederluleå) var avsedd att användas både som en säker förvaringsplats för exempelvis pälsar och som en försvarsställning (Flodin 1998, 68–69). Fönstren i medeltida kyrkor var högt placerade och små, de solida dörrarna kunde ofta stängas med reglar inifrån, och kyrkogårdsmurarna kunde också användas som befästningar. I fallet med Luleå verkar en försvarsdimension vara en rimlig möjlighet, men kyrkorna i Österbotten och Lappland på finska sidan, t.ex. Keminmaa kyrka, är inte särskilt stora och liknar inte fästningar. Avsevärda resurser fanns tillgängliga i Norrland, eftersom det är troligt att ärkebiskopen starkt stödde byggandet av kyrkor där (mer om detta nedan).
Keminmaa kyrka. (Foto IM.)
Ärkebiskop emeritus Jakob Ulvsson rättfärdigade byggandet av kyrkor i Finland år 1516 med hotet från Ryssland och danskarna, och riktade sig till slottsfogdarna: ”Det är inte gott att reta vår Herre mot dem och deras land. Om krig kommer från öster, från Ryssland eller från väster, då är det de som är mest i behov av vår Herres beskydd. Låt ingen hederlig man, med risk för de fattigas själar, förhindra sådant byggande och ökningen av gudstjänsten där den behövs som mest.” (Pirinen 1956, 388–389.) Rättfärdigandet är rent religiöst, men det inkluderar också tanken att kyrkan, särskilt stenkyrkan, spelade en roll i att skydda landet från inkräktare.
Katolska biskopar levde i celibat, så de kunde inte testamentera sin egendom till direkta ättlingar. Enligt kanonisk rätt blev ”den förmögenhet som ackumulerats från en prästs officiella inkomst — bona intuitu ecclesie acquisita — aldrig ren enskild egendom, utan vederbörande var skyldig att avsätta det sparade överskottet från konsumtionen i första hand för kyrkliga ändamål.” (Pirinen 1956, s. 476.) Ärkebiskop Jakob Ulvsson samlade på sig en enorm förmögenhet eftersom han som ärkebiskop hade betydande inkomster från laxfångster och pälshandel i Norrland. Han hade också hela Norrland som en personlig förläning under ett par decennier och mottog därmed de skatter som uppbärs därifrån. Det är troligt att ärkebiskopen investerade en del av de medel han fick i att bygga kyrkor i de nordligaste delarna av sitt stift. Åbo biskopar och andra prelater kan ha agerat på samma sätt.
Vågen av kyrkobyggande i slutet av 1490-talet och början av 1500-talet var säkerligen också influerad av landets mäktiga. Under en lång tid hade Sten Sture den äldre hela Finland som förläning. Det anses säkert att kapellet i Åbo slott byggdes under hans tid. Han och hans hustru Ingeborg Aakesdotter Tott var kända för sin fromhet. (Hockman 2006, 198–199.) Det är möjligt att de på ett eller annat sätt stödde kyrkobyggandet i sina områden. Efter Sten Sture dog 1503 hade hans änka Ingeborg som förläningar Kumogårds län (dvs. Satakunta), Tavastehus slotts län och även Korsholms län (Hockman 2006, 115), där många kyrkoprojekt initierades vid den tiden; flera av dem lämnades oavslutade efter Ingeborgs död 1507.
En annan faktor som påverkade byggandet av kyrkor kan ha varit den välkända vänskapen mellan biskop Magnus Särkilax och Knut Posse, kommendanten för Viborg slott. Det finns dock inga historiska källor för de ovannämnda individernas bidrag, på samma sätt det inte finns mycket annan dokumentation relaterad till byggandet av kyrkor. Tydliga tecken på bidrag från representanterna för räls är vapensköldarna som målats på kyrkornas väggar. Under medeltiden fanns det inga herrgårdar i Lempäälä, och därför inte heller lokala adliga som kunde ha stöttat kyrkans färdigställande. Ett tecken på detta är att det inte finns några ställen för vapensköldar i kyrkans gavlar (såvida det inte fanns sådana platser i den förlorade sakristiagaveln). Många andra kyrkor har dessa ställen för vapensköldar på ytterväggarna och vapensköldar målade på innerväggarna.
Det rika Åbo stiftet!
Ett överraskande faktum relaterat till den tidiga Stureperioden, 1470–1490-talen, som förekommer i många studier, är Åbo stifts och den finska regionens rikedom (eller ekonomiska betydelse i allmänhet) under 1400-talet. Kronan och adelsmännen som fick finska territorier som förläningar fick goda skatteintäkter härifrån. Åbo stift var det rikaste stiftet i Sverige efter Uppsala ärkestift, och dess biskop hade en stark ställning. (Edgren & Törnblom 1998, 344–345.)
Detta berodde på minst två faktorer: å ena sidan fanns det i Finland lite frälsjord, d v s områden som skulle ha varit fria från kronoskatter, jämfört med Sveriges kärnregioner. Länsherrarna som ägde marker i Finland fick medel från dem, men kronan gjorde det inte (förutom i undantagsfall). Skatterna flödade smidigt från Finland under goda tider: ”Skatteintäkterna från de finska landskapen har varit av stor betydelse, och var klart högre än skatteintäkterna från Sverige. Seppo Suvanto har visat deras betydelse under Sten Sture den äldres regeringstid, och de var lika viktiga för medlemmarna av Tott-familjen.” (Hockman 2006, 227.)
Å andra sidan befann sig den finska regionen i allmänhet, även om den var relativt fattigare än Sveriges kärnregioner, i en dynamisk fas under senmedeltiden på grund av bosättningsaktivitet. Områden som tidigare betraktades som inlandet togs i bruk för bosättning och odling; detta gällde hela landet: de obebodda områdena mellan sydvästra Finland och Tavastland, lermarkerna i Nedre Satakunta, vildmarksområdena i Satakunta och Österbottens inland; människor var i rörelse överallt. Det fanns gott om aktivitet, ekonomin var expansiv och perspektiven var öppna för vanliga människor. Utrustningen av den östra gränsen ökade också aktiviteten, som finansierades inte bara av lokal beskattning och tvångsarbete. (Kaukiainen 1980; Edgren & Törnblom 1998, 344–345, 390–391.)
De svåra tiderna under andra hälften av 1490-talet och början av 1500-talet gav visserligen idén om finsk rikedom ett slag, men förutsättningarna för att bygga kyrkor var gynnsamma fram till dess. Dynamiken i Finlands "nationalekonomi" återspeglas i det faktum att kapellförsamlingar eller helt nya socknar bildades som ett resultat av befolkningstillväxten och expansionen av bosättningsverksamheten (för bildandet av församlingar i Övre Satakunta under medeltiden, se Vaitniemi 2023). Sällsynta samtida diskussioner på högsta nivå har bevarats kring detta tema, vilket också berör byggandet av stenkyrkor.
I den livliga brevväxlingen som orsakades av det ryska kriget framkom ärkebiskopens förslag att utlova gåvor för något fromt syfte år 1495; det skulle ha blivit ett slags andligt försvar av landet som utfördes av landets mäktiga. Byggandet av en ny kyrka i Iitti i den östra delen av Hollola socken valdes som ett sådant syfte vilket biskop Magnus diskuterade med regenten Sten Sture den äldre, som hade kommit till Finland på grund av kriget. Ärendet avtog under kriget, men återupplivades 1504 i början av regenten Sten Sture den yngres mandatperiod. Ingenting blev av byggandet av stenkyrkan i Iitti, men riksrådet höll ändå med om idén att dela upp de stora församlingarna i Savolax och Karelen, vilket indirekt innebar byggandet av nya kyrkor. De ovan nämnda uppmaningsorden från ärkebiskopen emeritus Jakob Ulvsson år 1516 till förmån för kyrkobyggande hör också till samma diskussion. (Pirinen 1956, 386–388; Kellerman 1940, 225.)
Varför då byggdes kyrkorna inte helt färdiga?
Svaret på den ovanstående frågan är självklart: pengarna tog slut, men det är naturligtvis nödvändigt att kunna förklara varför detta hände. I slutändan stannade kyrkobyggnadsprogrammet av med Gustav Vasas reformation, vilken öppnade vägen för kronan att ta över kyrkans tillgångar. Konfiskeringen av enskilda värdesaker till kronan skulle i sig inte ha hindrat att de medel som ackumulerats i framtiden kunde användas för kyrkobyggande, men kronan beslagtog också föremål som gav kyrkan kontinuerliga inkomster, såsom gårdar, laxrättigheter etc. Hiekkanen uppmärksammar också de humörsvängningar som orsakades av kronans konfiskeringar. Utsikten till krympande resurser uppmuntrar inte människor att börja bygga. Det gjorde också de individer, från biskopen till församlingsprästerna och vanliga församlingsmedlemmar, som borde ha varit proaktiva, försiktiga. (Hiekkanen 2003, 69.)
Men enligt Hiekkanen förklarar reformationen inte allt, eftersom den inledande avmattningen i byggprojekten började mycket tidigare än Gustav Vasa kom till makten. Till exempel färdigställdes stenmurarna i Lempäälä kyrka före 1510, varefter det skulle ha funnits gott om tid att bygga valven. (Hiekkanen 2011, 12.) På liknande sätt byggdes sakristian i Vesilax kyrka troligen redan 1495 och stenmurarna under de följande åren, men inte ens ett trätak färdigställdes där. Hiekkanen uppmärksammar det slående faktumet i de oavslutade kyrkoprojekten att de alla var kyrkor nära kusten i Österbotten eller, i andra delar av Finland, i inlandet (förutom Hammarlands kyrka, men dess ofärdiga tillstånd hade ett äldre ursprung): ”Så frågan gäller de yngsta stenkyrkorna, vars byggande påbörjades tidigast på 1480-talet. Denna observation ger en uppfattning om varför kyrkorna lämnades ofärdiga.” (Hiekkanen 2003, 68–69.)
Hiekkanens text om orsakerna bakom byggandets misslyckande är grunden för min presentation, men jag kompletterar hans relativt koncisa argumentation med detaljer från andra källor. Den första kalla duschen kom från det ryska kriget 1495–1497: kriget krävde pengar och blod, Viborg räddades nätt och jämnt från erövring, många bosättningar förstördes, särskilt i finska Karelen och Österbotten, skatteintäkterna minskade (Edgren & Törnblom 1998, 392–395). Dessutom lånade regenten Sten Sture den äldre ut domkapitlets och enskilda kyrkors kistor tomma för att betala kriget, och dessa medel återvanns aldrig helt.
Senare härskare, regenter och slottsherrar använde eller försökte också använda denna metod. Regenten Svante Nilsson försökte också låna pengar från domkyrkan och andra kyrkor när han besökte Finland 1504, men fick veta att det helt enkelt inte fanns några pengar. Åbo slottshövding Svinhufvud, som begärde ett lån år 1508, fick samma besked (Pirinen 1956, 382–384). Så sent som 1510, när den tillträdande biskopen Arvid Kurck samlade in pengar för en vigningsresa till Uppsala, säger han att kyrkans medel hade uttömts under de föregående åren. Förstörelsen orsakad av ryssarna orsakade betydande inkomstförluster för kronan och feodalherrarna, eftersom allmogen i många fall inte kunde betala sina skatter på grund av kriget. (Pirinen 1956, 301; även Edgren & Törnblom 1998, 395.) Mot slutet av unionstiden seglade danska flottor till Finland och förstörde och plundrade Åbo, Kustö slott och andra platser. Biskop Arvid Kurcks drunkning år 1522 på väg till Sverige för att fly undan danskarna hade också en allvarlig inverkan. Kurck hade blivit vald till ärkebiskop, men lyckades aldrig bli invigd. Hans efterträdare som biskop i Åbo, Ericus Svenonius, var tvungen att agera utan fullständig befogenhet, eftersom påvens välsignelse inte begärdes för hans utnämning av kostnads- och politiska skäl.
Förutom krig och andra svårigheter plågades landet av epidemier och dåliga skördar. Det finns ingen exakt information om svältåren, men åtminstone år 1508 rådde svält i Finland (Pirinen 1956, 384). Att döma av årsringar i träden övergick de goda åren i slutet av 1400-talet i dåliga år i början av det nya århundradet: från omkring 1505 till 1530-talet finns en tydlig trend mot en förträngning av årsringar (Lindholm et al. 1999), vilket innebär att det troligen fanns flera på varandra följande svältåren vid 1500-talets första och andra kvartal. Det finns inte heller någon exakt information om epidemier, men den ryska fredsdelegationen vågade inte komma till landet år 1505 för att besluta om fredsavtalets fortsättning, eftersom pesten härjade i Finland (Hockman 2006, 119). Det rådde även pest i landet år 1507, eftersom man tror att Ingeborg Aakesdotter dog av denna sjukdom samma år (Hockman 2006, 133).
De ackumulerade svårigheterna påverkade säkerligen slutbetalarnas, dvs. böndernas, vilja att förbinda sig att slutföra gamla byggnadsprojekt och påbörja nya. Detta indikeras kanske av den tidigare nämnda korrespondensen där byggandet av nya kyrkor diskuterades år 1516. Tavastehus herre, Aake Göransson, hävdade att bönderna var ovilliga att bygga. (Pirinen 1656, 388–389.) Jag tar också upp en möjlighet som inte har diskuterats i litteraturen, nämligen om Åbo stifts medel koncentrerades på byggandet av Åbo domkyrka, åtminstone i större utsträckning än i ärkestiftet. Stora kyrkor byggdes i Norrland – kanske med ärkebiskopens medel – och nästan alla färdigställdes, inklusive valven. Var detta stiftsstöd svagare i Finland, delvis på grund av krig, svält och sjukdomar, men kanske också för att ledningen för Åbo stift inte var beredd att stödja kyrkobyggande i de norra delarna av sitt stift i samma skala? Denna reflektion förblir dock hypotetisk.
Konkurrens om valvbyggare som en flaskhals?
I det följande kommer jag att diskutera mer i detalj en faktor som jag tror spelade en betydande roll i misslyckandet av flera stenkyrkoprojekt, särskilt i Satakunta och Österbotten. Detta kan ha varit brist på valvbyggare.
Det storskaliga byggandet av tegelvalv i kyrkor började i det svenska riket på 1400-talet (Karlsson 1986, 43). Valv byggdes i nya kyrkor men också i kyrkor som redan hade byggts tidigare. Detta skedde även i Åbo stift, ett bra exempel på detta är Pernå kyrka, som först byggdes i slutet av 1440-talet i romansk stil utan tegelvalv, men tio år senare omvandlades till gotik med ganska mödosamma arbeten, vilket innebar att takkonstruktionerna fick ändras avsevärt för att ge plats åt valven. Valven i Pernå och några andra kyrkor i Östra Nyland tillverkades av en murarmästare från Tallinn. Hans kännetecken var det 28-uddiga stjärnvalvet, som kallas "finska stjärnan" eftersom det oftast bara finns i ett fåtal kyrkor i Finland och i Olaviste kyrka i Tallinn. (Savolainen et al. 2020.) Pernå är ett exempel på en kyrka vars väggar och valv utfördes av olika mästare.
Pernå kyrka och andra kyrkor med finska stjärnan tillhör dock den andra generationen stenkyrkor i Hiekkanens periodisering, som avtog på 1490-talet. Den generation stenkyrkor som Lempäälä kyrka och andra kyrkor i Satakunta tillhör är den tredje och sista från medeltiden. De tidigaste (och majoritet av) kyrkvalven i det svenska kungadömet var enkla korsvalv och den något mer utvecklade Vadstena-typen (jag följer Ann Mari Karlssons valvtypologi från 1986). Ju längre andra hälften av 1400-talet fortskred, desto mer komplexa blev valven (eller åtminstone fick några av kyrkvalven ett flerdelat valv). Under den senare perioden, i början av 1500-talet, var i synnerhet långhusets valv redan ganska komplexa.
Den mest komplexa typen av valv i Sverige är en variant av formationen som kallas Hälsingtunastjärnan av Karlsson, vilken har 66 delar och även fem ringar. De mest komplexa valven byggdes mestadels i de norra delarna av ärkestiftet, särskilt i Hälsingland, Ångermanland samt Västerbotten och Norrbotten. I Ångermanland gjordes valv i ett fåtal kyrkor som redan hade byggts tidigare, men i Västerbotten och Norrbotten var stenkyrkorna nya. Det finns inga så flerdelade valv i Finland. De mest avancerade valven i finska kyrkor är de så kallade Kimito-gruppens valv (Bjernå, Kemito, Sagu, Tenala och i Sverige Knivsta [Karlsson 1986, 84–85]) och de tidigare nämnda finska stjärnorna (Bjernå, S:t Marie, Töfsala, Borgå, Pernå, Pyttis, Sibbo); alla dessa tillhör den mellersta generationen av stenkyrkor. Samma kyrka kan ha ett, två, tre eller till och med fyra typer av valv.
Men varför tala om valv när sådana inte gjordes i Lempäälä kyrkas långhus, trots att konstruktioner gjordes i stenmurarna för dem? Som nämnts ovan tillhör Lempäälä stenkyrka stilmässigt och strukturellt gruppen av Satakunta-kyrkor. Baserat på strukturella drag har Hiekkanen kunnat visa att många Satakunta-kyrkor byggdes av ett fåtal mästare. Hiekkanen håller med Lars Petterssons tolkning att byggmästaren i Ulvsby kyrka troligen kom från Dalarna (Pettersson 1986, 39–40), men han fortsatte inte att bygga kyrkor, åtminstone inte i Finland. Istället blev en man, som arbetade i hans lag, byggmästare och byggde kyrkorna i Hvittis, Tyrvis och Sastamala, samt Franciskanerkyrkan i Raumo. Valven till långhuset i Ulvsby och Hvittis kyrkor och Franciskanerkyrkan i Raumo byggdes, men inte de andra.
Ulvsby kyrka. (Foto IM.)
Sturestjärnan i Ulvsby kyrka. (Foto IM.)
En tredje mästare (som tillhörde samma krets) byggde Lempäälä kyrka (men inte valven) och därutöver sakristian i Ackas och den nya sakristian i Sastamala, när den gamla övergavs. (Hiekkanen. 2020, 2011.) Förutom andra strukturella särdrag har Lempäälä kyrka bland annat i gavlarnas utsmyckningar, särskilt tegeldekorationerna på västra gaveln, som påminner om gavlarna i Ulvsby och även Tyrvis kyrkor, men även många kyrkor i Sverige.
De kyrkor i Sverige som Pettersson på stilmässiga grunder associerar Ulvsby kyrka med, tillhör den så kallade Nysätra-Torsång-gruppen (Pettersson 1986, 39). Ett slående stildrag som förenar kyrkorna som tillhör denna grupp är de uppstående rundbågefriserna, som inte finns i Ulvsby, men som finns i Lempäälä på den östra gaveln. Gruppens dekorativa motiv inkluderar även treklöver- och bandfördjupningar samt rosettdekorationer. Enligt Hiekkanen fanns en sådan rund dekoration i sakristians gavel i Lempäälä. När sakristians tak ändrades till predikstolsstil på 1830-talet återstod endast den nedre delen av dekorationen på dess norra gavel.
Den östra och västra gaveln av Lempäälä stenkyrka idag. Fyrklöverfönstren genomborrades först på 1830-talet. I den östra gaveln uppmärksammas den (kanske) avsiktliga asymmetrin. (Foton IM.)
Kyrkor i Nysätra-Torsång-gruppen finns i Uppland, Västmanland, Dalarna och Hälsingland. I Hälsingland är särskilt intressant för Lempääläbor Arbrå kyrka, som är Lempäälä kyrkas tvilling i fråga om yttermått och gaveldekorationer. Lempäälä kyrkas östra gavel och båda gavlarna i Arbrå kyrka har uppstående rundbågefriser. Skillnaden är att Arbrå kyrka är putsad och vitkalkad på traditionellt sätt, medan stenarna med sina sömmar nu syns på Lempäälä kyrkas ytterväggar. Båda kyrkorna har också omvandlats till korskyrkor, Arbrå redan under andra hälften av 1700-talet, Lempäälä på 1830-talet. En strukturell jämförelse av kyrkorna kan inte vara komplett, eftersom den medeltida sakristian i Arbrå har ersatts med en större och även andra element har gått förlorade när den omvandlades till en korskyrka. Arbrå är dock en användbar jämförelsepunkt, eftersom den byggdes färdig under medeltiden med tegelvalv och kalkmålningar.
Arbrå kyrkas gavlar är dekorerade med rundbågade friser, och interiören domineras av Rasbovalv och fresker. (Foton av IM.)
Genom Arbrå når vi den tredje gruppen, till vilken Lempäälä skulle kunna höra om valvet hade utförts. Arbrå kyrkas valv slogs under 1500-talets första decennium. Dess valv tillhör den grupp som är uppkallad efter Rasbo kyrka i Uppland (Karlsson 1986, 85–87). Detta är en vidareutveckling av Sturestjärnan. Det finns inga valv av Rasbo-typ i Finland, och Sturestjärnor finns bara i Ulvsby. Arbrå är en perfekt Rasbo-kyrka vad gäller valv, eftersom alla tre valv har denna stjärna; även om det finns en annan kyrka i Hälsingland, Trönö gamla kyrka, i närheten, där båda valven också är av Rasbo-typ; alla andra kyrkor i Rasbo-gruppen har också andra typer av stjärnvalv eller enkla korsvalv. Rasbo-stjärnan har 48–56 fält, beroende på variant, och har även ringar eller plattor. Om valv hade byggts i Lempäälä kyrka skulle de kanske vara av Rasbo-typ. En annan möjlighet är Hälsingtuna-stjärnan, som är ännu mer komplex än Rasbo-stjärnan: den kan ha 66 fält och dessutom ringar.
Enligt Karlsson var byggtiden för Hälsingtuna-stjärnorna en kort period omkring 1500. Han ger inte en särskilt exakt uppskattning av byggtiderna för Rasbo-stjärnorna, men de byggdes också omkring 1500. (Karlsson 1986, 49–53.) Tidsmässigt skulle båda vara lämpliga för byggandet av Lempäälä kyrkas potentiella valv. Dessa flerdelade stjärnvalvstyper finns i Sverige, särskilt i Hälsingland och norr om det. Det nordligaste Hälsingtuna-valvet ligger i Nederkalix, nära den svensk-finska gränsen. Det finns Rasbovalv i Ångermanland. I långhuset av Norrlands största kyrka, Luleå kyrka, finns dock utöver tre relativt enkla och vanliga stjärnvalv av Vadstena-typ ”bara” en Sture-stjärna, vilka byggdes i nästan hundra svenska kyrkor från 1450-talet och framåt (i Finland alltså bara i Ulvsby). Freskerna i Luleå kyrka är det nordligaste verket av den berömde kyrkomålaren Albertus Pictor. Han eller hans skola uppskattas ha varit verksamma i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Albertus dog kanske 1509 eller 1510. (Flodin 1998, 91.) Detta ger en indikation på Luleå kyrkas byggperiod. Freskerna var en integrerad del av kyrkoprojektet och utfördes helst strax efter att byggnaden var färdigställd.
Pettersson ser likheter i valvkonstruktionen i Luleå och Ulvsby, även om han säger att Sturevalven i Ulvila är klumpigare än de i Luleå. Som nämnts ovan, enligt Pettersson, byggde gruppen murare som arbetade i Dalarna även Ulvsby kyrka, men enligt Hiekkanen ritade inte mästaren som ledde den andra kyrkor i Finland. Av detta vore det naturligt att dra slutsatsen att mästaren i Ulvsby återvände till den svenska sidan för att bygga kyrkor, kanske för att slå valv i Luleå kyrka. [Se också fotnot 2.] Byggperioden för Luleå kyrka infaller mellan de sista decennierna av 1400-talet och början av 1500-talet (Flodin 1998, 68), dvs. ungefär samtidigt som Ulvsby. Det är inte känt vilket som byggdes först, men valven i båda slutfördes.
Dateringen av de svenska kyrkorna är ofta osäker, men man kan med säkerhet säga att nästan alla stenkyrkor i norra Norrland härstammar från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet, samma årtionden då kyrkorna i Lempäälä och Satakunta byggdes. Majoriteten av stenkyrkorna i Norrland fick också valv (förutom t ex kyrkan i Torneå, numera Alatornio (Nedertorneå)). Ett av mina antaganden är att just detta är orsaken till Lempäälä kyrkas ofullständighet: konkurrensen från ärkestiftet var för hård, det erbjöds mer där och ärkebiskopen hade mer prestige. Det kan också ha varit mer attraktivt att bygga på platser där deras eget språk talades, om bygglagen var svenska, vilket verkar mest troligt i detta fall. I kombination med de ekonomiska svårigheter som orsakats av de hårda tiderna har denna situation lett till att kyrkor har lämnats ofärdiga i Finland. Tyvärr är det för närvarande omöjligt att exakt fastställa hur stenkyrkoprojekt i Satakunta, Österbotten och Norrland flätades samman.
Ärkebiskopsämbetet hade redan nyttjanderätt till laxälvar och pälshandeln i Norrland, men dess grepp skärptes ytterligare när ärkebiskop Jakob Ulvsson fick nio kustsocknar från Umeå till Särkilax (som ligger i området för nuvarande Övertorneå) som världslig förläning år 1482. Under några år mellan 1497 och 1501 tvingades ärkebiskopen att ge upp förläningar till förmån för unionskungen Hans, men totalt styrde han regionen i över ett kvarts sekel och åtnjöt betydande inkomster från den. Det är troligt att han använde dessa medel för att stödja byggandet av stenkyrkor i regionen. (Flodin 1998, 10.)
Så jag tror att ärkebiskop Jakob Ulvsson var ”spindeln i nätet”. Han hade visionen och resurserna. Ärkebiskopens vapensköld är målad på väggarna i dussintals svenska kyrkor, inklusive kyrkan i Luleå, vilket förstärker idén att han var delaktig i dess skapande, mer än bara som sittande biskop i stiftet. Ärkebiskopen påskyndade byggandet av stenkyrkor i norr. Byggandet av stenkyrkor i Norrland i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet är naturligt att se ur perspektivet av maktkonsolideringen: Norra Finland och Lappland var omtvistat svenskt territorium. Ryssarna hävdade, med hänvisning till fredsavtalet i Nöteborg, att området tillhörde dem; i detta ljus var byggandet av stenkyrkor i Österbotten och Lappland på både svensk och finsk sida bevis på de facto kontroll och stabil bosättning i regionen. Ärkebiskopen investerade, tydligen även med egna medel, i byggandet av kyrkor på Bottniska vikens västra strand, och de är regelbundet välvda och försedda med målningar, vilket visar genomförandet av stenkyrkoprojektet i sin helhet. I motsvarande områden i den östra delen av riket fanns det helt enkelt inget utrymme för större investeringar.
Således fick Lempäälä kyrka nöja sig med ett plankvalv, trots att dess form enligt Hiekkanen är ”gammal, kanske från medeltiden” (Hiekkanen 2014, 235) [se också fotnoten 3]. Detta är kärnan i saken. Kyrkan må vara ofullbordad i relation till andra kyrkor, men den är i dess nuvarande form en komplett helhet med lager från flera perioder, ett monument från gamla och nyare tider och betjänar församlingen fortfarande. År 2025 har (ungefär) 520 år gått sedan kyrkan byggdes. Om inga katastrofala misstag begås kommer kyrkan att dra till sig uppmärksamhet i ytterligare ett halvt årtusende, och det är inte heller slutet. Människorna kommer och går, Pirjo (Birgitta) kvarstår.
Fotnoter:
1. Till Lempäälä kyrka gavs en helgonattribution redan omkring 1420, då församlingens första träkyrka invigdes. Innan dess betjänades lokalbefolkningen av den stora Vesilax socken av träkyrkan i Aimala by i Lempäälä, byggd i slutet av 1200-talet (dess skyddshelgon är okänt). När kyrkan brann ner eller av någon annan anledning togs ur bruk under 1400-talets första decennier, delades (Stor-)Vesilax in i Vesilax och Lempäälä. En kyrka byggdes för den senare i Lembois by, var den nuvarande kyrka också står. (För bakgrund och forskning om Aimala kyrka, se Heikkilä 2021 och Ruohonen 2018). Det kan ha funnits två träkyrkor på platsen före den nuvarande kyrkan i Lempäälä, varav den första kan ha brunnit ner på 1460–70-talen (Mäkinen 2023a) och en stenkyrka byggdes runt den andra. Ett försök att rekonstruera Lempäälä stenkyrkas medeltida utseende: Mäkinen 2023b.
I Markus Hiekkanens senaste allmänna presentation av medeltida stenkyrkor i Finland, Finlands medeltidas stenkyrkor (2020), innehåller titeln på artikeln om Lempäälä kyrka (s. 294) tyvärr ett skrivfel gällande namnet på kyrkans andra skyddshelgon: det står "S:ta Margareta och S:ta Birgitta", när det första naturligtvis borde vara "S:ta Maria Magdalena". Namnet är korrekt i artikeltexten. Bilden av kyrkans grundplan saknar ett valv i sakristian (även i den finska utgåvan, Hiekkanen 2014, 233).
2. Byggarrörelsen över gränser eller inom riket var inte bara enkelriktad. Det finns tradition från flera socknar i Sverige att de grupper eller mästare som byggde kyrkorna där kom från Finland. Detta är till exempel fallet med de två medeltida kyrkorna som nämns i den här artikeln, kyrkorna i Torsång (Dalarna) och Trönö (Hälsingland), se Wikipedia-artikeln om Torsång: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tors%C3%A5ngs_kyrka. Det är också möjligt att svenska byggare återvände till Sverige efter att ha byggt kyrkor i Finland, vilken kan vara roten till traditionen av finska bygglag.
3. Det finns flera medeltida stenkyrkor i Norrland som ursprungligen inte byggdes med tegelvalv, utan istället hade plankvalv som imiterade flerdelade tegelvalv. Kanske var något liknande avsett även för Lempäälä kyrkas trävalv, trots att det nu till formen är ett enkelt tunnvalv. En jämförelsepunkt skulle också kunna vara Hanebo kyrka i Hälsingland. Träbågar från det tidigare plankvalvet kan fortfarande ses på vinden i dess långhus. Plankvalvet revs för att ge plats åt tegelvalv som byggdes vid sekelskiftet 1400/1500.
Källor
Edgren, Torsten & Törnblom, Lena: Finlands historia 1. 4. uppl. Helsingfors: Schidlts, 1998.
Flodin, Barbro: Nederluleå kyrka, Norrbotten. [Stockholm]: Riksantikvarieämbetet,1998. (Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Vol. 223.)
Heikkilä, Mikko: ”Että siutuis omain riiδat, vaikenisit vetten väγet – kieli-, historia- ja kansanrunoustieteellinen tutkimus lempääläisestä kirkkoaiheisesta runosta ja sen yhteyteen kuuluvasta suorasanaisesta kertomusperinteestä. Teoksessa: Aimalan kirkko palaa. Lempäälän 1750-luvun pitäjänkuvaukset ja ensimmäinen kirkko. Toim. Ilkka & Anssi Mäkinen. Lempäälä: Lempäälä-Seura, 2021, 12–50.
Heikkilä, Markku & Heininen, Simo: Uusi Suomen kirkkohistoria. Helsinki: SKS, 2017.
Hiekkanen, Markus: Lempäälän kirkko. Arkeologiset tutkimukset keväällä 1983. [Moniste.] [Saatavissa Kulttuuriympäristön palveluikkunan www.kyppi.fi/palveluikkuna/ kautta.]
— ” — : The dating of the nave of the church of Lempäälä and the medieval churches of the province of Satakunta. — Fennoscandia archaeologica V (1988), 119–121.
— ” — : Archaeology of the medieval stone church of Lempäälä in Satakunta, Finland. Finds from prehistorical and historical times. — Fennoscandia archaeologica III (1986), 91–101.
— ” — : Satakunnan keskiaikaiset kivikirkot. — Satakunta. Kotiseutututkimuksia XIX (2001), 194–212.
— ” — : Suomen kivikirkot keskiajalla. Helsinki: Otava, 2003.
— ” — : Lempäälän kirkot keskiajalla. — Lempäälän Joulu 2011, 3–13.
— ” — : Suomen keskiajan kivikirkot. 3. uud. p. Helsinki: SKS, 2014.
— ” — : Finlands medeltida stenkyrkor. Översättning av Camilla Ahlström-Taavitsainen. Stockholm: Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien, 2020.
Hockman, Tuula: Kolmen polven perilliset. Ingeborg Aakentytär (Tott) ja hänen sukunsa (n. 1460–1507). Helsinki: SKS, 2006.
Karlsson, Ann Mari: Stjärnvalv i det senmedeltida Sverige. Stockholm 1986.
Kaukiainen, Yrjö: Suomen asuttaminen. Teoksessa: Suomen taloushistoria 1. Agraarinen Suomi. Toim. Eino Jutikkala, Yrjö Kaukiainen ja Sven-Erik Åström. Helsinki: Tammi, 1980, 11–145.
Kellerman, Gösta: Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan 1. Under äldre Sturetiden 1470–1497. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1935.
— ” — : Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan [II]. Kyrka och stat åren 1497–1515 jämte Jakob Ulvsson efter avsägelsen 1515–1521. — Kyrkohistorisk Årsbok 1938–1940.
Lindholm, M., Eronen, M., Timonen, M. & Meriläinen, J. 1999: A ring-width chronology of Sots pine from northern Lapland covering the last two millennia. — Annales Botanici Fennici 36 (1999): 119–126.
Mäkinen, Ilkka (2023a): Paloiko Telkäntaipaleen ensimmäinen kirkko? — Lempäälän-Vesilahden Sanomat 19.7.2023.
— ” — (2023b): Lempäälän kivikirkko keskiajalla. — Lempäälän Joulu 2023: 14–18.
Pettersson, Lars: Kyrkor och klockstaplar i svenska Österbotten. Teoksessa: Svenska Österbottens historia V. Vasa: Svenska Österbottens Landskapsförening, 1985, 9–634.
Pirinen, Kauko: Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla. Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura, 1956.
— ” — : Suomen kirkon historia 1. Keskiajan ja uskonpuhdistuksen aika. Helsinki: WSOY, 1991.
Ruohonen, Juha: Oli kirkko Aimalassa. Arkeologiset tutkimukset Lempäälässä 2017. Lempäälä: Lempäälä-Seura, Lempäälän kunta, Lempäälän seurakunta, 2018.
Savolainen, Panu; Aakala, Tuomas; Huttunen, Marko; Laine, Laura; Puranen, Mika; Saarinen, Anna: Itä-Uudenmaan keskiaikaisten kivikirkkojen kronologia ja rakennusvaiheet. — SKAS 2020(2): 21–36.
Tapio, Olavi: Lempäälän Pyhän Birgitan kirkko. Lempäälä: Lempäälän seurakunta, 2005.
Vaitniemi, Jussi: Ylä-Satakunnan kirkollinen aamuhämärä. Kartoitus Ylä-Satakunnan keskiaikaisten kirkkopitäjien perustamisajankohdista 1200–1540. Kirkkohistorian pro gradu -tutkielma. Helsingin yliopisto 2023. https://helda.helsinki.fi/items/193d5360-6be6-4042-b64b-f3fb657187ec
Se också i Karhunperän pöytälaatikko:
Muutamia havaintoja Lempäälän kirkosta.
Jättiläiset rakentamassa Raision, Lempäälän ja Arbrån kirkkoja .
*****
Den ursprungliga finskspråkiga artikeln författad av Ilkka Mäkinen publicerades i nätpublikationen: Mii kaa ʾEel Heinärikkilä ‒ kolmen uskonnon päällikköenkelin ja yhden legendaarisen piispan niMikko. Juhla(seminaari)julkaisu dosentti ja yliopistonlehtori Mikko K. Heikkilän 40-vuotispäivän johdosta marraskuussa 2024. S. 85–99. Hela verket kan laddas ifrån: https://www.academia.edu/126234325/Mii_kaa_%CA%BEEel_Hein%C3%A4rikkil%C3%A4
Kommentit
Lähetä kommentti